Vid 22-tiden på kvällen den 17/8 började det helt plötsligt kännas mer i magen… Inte NU! sa vi till varandra eftersom jag hade hoppat över middagsluren just den dagen och därför inte var speciellt utvilad eller upplagd för en förlossning.
Kanske uppfattade bebben vår önskan, för det blev inte värre. Så under natten fick jag faktiskt sova ganska bra, några gånger tilltog värkarna så att jag vaknade. På morgonen fanns känningarna kvar så jag skickade Mats att köpa bananer, cola och lite annat som kunde komma att behövas om vi skulle åka in till BB.
Vid lunchtid hade det inte blivit så mycket mer men jag hade ändå en känsla av att det skulle bli dax snart. Iväg med Mats för att köpa lunch på Max (jaja, kan diskuteras om hambis är den bästa ladda-maten…). Vid 13.30 (prick) bytte känningarna till värkar. Ringde förlossningen för att förvarna om att vi var på gång. "-Vi har lite fullt här just nu, inga lediga sängar. Så det är bra om du väntar så länge som möjligt med att komma in." Just vad man vill höra! Men det är lugnt, tänkte jag, jag är ju andragångsföderska och vet när det börjar bli dags…
Ungefär 20 minuter senare ringer jag smått desperat efter Mats och frågar om han inte tänker ta sig hem nu…det går snabbt nu. Jodå, han är på parkeringen. Mellan värkarna försöker jag att få i mig lite mat. Inte lätt eftersom jag även måste få i Adam lunch och samtidigt får steppa runt utom synhåll för prinsen när värkarna är som starkast, mamma vill ju inte skrämma sin lilla älskling. Jag får förslaget att det kanske är dags att börja klocka värkarna… Hmmmm 3 minuter mellan dem och de håller i sig 2 minuter. Jag säger till Mats att nu får han ringa förlossningen och säga att vi är påväg.
15.15 skriver vi in oss. Vi får först ligga i ett ankomstrum, för det finns fortfarande ingen sal ledig. Träffar barnmorkan och talar lite om vad jag önskar för smärtlindring osv. Hon vill även kolla med en gång hur öppen jag är. När hon säger 5 cm känns det som om vi fått en guldstjärna i kanten!!
WOW, vilken fart det var på den här förlossningen. Annat än med prinsen då jag kämpade i 10 timmar och sedan fick hjälpas upp över 4 cm…
När vi väl får en förlossningssal ligger min vän lustgasen redo på sängen och bara väntar på mig!
Jag suger i mig för kung och fosterland med en gång. Tyvärr (och det här är nog det enda tyvärret i hela berättelsen) får jag inte samma rus som förra gången. Då blev jag duktigt hög på lustgas och babblade om tyska pudelrockare i lila spandexbrallor, färgglada papegojor och polska långtradare…
Den här gången känns det knappt som om gasen hjälper. Vad som däremot hjälper är att vi har tagit med oss prinsens lilla cd-spelare med en skiva "tung-gung" på; Therapy, Monster Magnet, Papa Roach. Den skivan får gå hela tiden.
Mindre bra är att hamburgaren jag lyckades trycka i mig innan vi åkte in nu gör sig påmind… Jag kände redan i ankomstrummet att den nog inte skulle bli långvarig. Mycket rätt!
Mitt i en värk kan jag inte hålla den på plats längre utan skickar ut den i den värsta kaskadspya som jag någonsin åstadkommit. Mats lyckas utföra en moonwalk bort från mig och får bara lite på sig, samtidigt som han håller min hand (det är kärlek det!). Sen är allt bra igen!
17.20 tar de hål på fosterhinnan och vattnet är helt klart. Samtidigt sätter de en skalpelektrod på barnet. Allt är bra. Min vän lustgasen sviker mig dock allt mer och jag ber om EDA. Vips så är den narkos-Frank där och ger mig lite tyngre grejor, så vid 18 får jag lite vila. Samtidigt sjunker bebben ner ordentligt och jag fortsätter att ha bra värkar. Jag och Mats kan slappna av lite och pratar om allt möjligt, mest om hur annorlunda allt är den här gången (beror antagligen mest på att jag inte är lika ‘borta’ den här gången). När värkarna kommer är allt som behövs att jag pustar mig igenom dem lite lätt för att sedan kunna fortsätta prata.
Ganska snart känner jag dock att jag kommer vilja börja krysta snart… Ber Mats gå och fråga bm om det är ok. Japp, känner jag för det är det bara att köra. Det går hur bra som helst! Enligt journalen börjar jag krysta vid 19.00, vår prinsessa kom ut 19.08! Mats blev faktiskt så nyfiken att han några gånger var nere och tittade när huvudet kom fram. Själv kände jag mest att; Va? ska det gå så här lätt/fort? Vad f-n pysslade vi då med förra gången?
Sedan ligger hon där, vår prinsessa!
Hon har ordentliga lungor och gjorde sig hörd så fort hon var ute. 3850 g och 50 cm. Jättefina apgarvärden och helt perfekt! Vi kan knappt fatta att det är sant, att det är över och att det gått så bra. Med prinsen var vi på förlossnignen i över 14 timmar innan han kom ut, den här gången tog det knappt 4. Vad olika det kan bli!
Vi stannade på BB tills dagen efter, skulle få åka hem på f.m. men klockan hann bli 16 innan allt var klart, ont om läkare på söndagar… En mer perfekt förlossning har jag svårt att tänka mig. Detta förändrar dock inte vår inställning om att 2 barn är precis lagom, det räcker nu. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna att om det är några som var värda en sån här bra förlossning så var det just vi, efter den otursresan vi fick när prinsen föddes.
Lägger bara en bild här, resten får ett eget album.
De som bor i mitt hjärta 